lämnade Thoris oss..
Några personliga tankar......
En människas liv är alltid för kort.
Thoris som fick ett långt nästan 94 årigt liv lämnar så många skepnader, gestalter och minnen efter sig.
Två yngre bröder:
kan troligen framkalla minnen av en storasyster i tonåren långt innan ordet tonåring var uppfunnet.
Svägerskor, svågrar:
minns kanske ung småbarnsmamma.
Mina barn:
söndagsmiddags mormor då de fick sitta på handdukar så de inte spillde på Harrys egenhändigt gjorda Karl-Johansoffa.
Mina barnbarn:
kommer att se bilder på sig själva sittande i knät på en mycket gammal tant med insjunkna kinder, omhållna av nästan fågelklolika händer.
Efter barnbarnen kommer väl minnet att gå in i evigheten.
Jag träffade Ulla-Karin på försommaren
(Minnet är ingen vetenskap)
Min Thoris:
kom hemcyklande från Skeppa i röd kjol och vit blus, huckle om det kritvita håret hoppande av cykeln lite framåt som damer gör och ledde in cykeln på den knastrande grusgången.
Nu har jag själv uppnått en ålder så jag kan säga att hon var på livets höjdpunkt då, kroppen hänger med och förståndet urskilja rätt från fel.
Mitt första intryck var att hon var så stilig, en stilighet som hon bevarade i mina ögon in i det sista.
Med tiden kom jag även i kontakt med hennes klokhet, hon visste så mycket som inte jag kunde .
Hon kunde latinska namn på växter och djur, höll reda på historiska årtal och regentlängder, var en fena på svensk grammatik.
Med andra ord tyckte jag hon hade en akademisk bildning, ja, ja vet hon hade "bara" en realexamen ,
som får anses vara lite av en milstolpe i utbildning från ett målarhem som älsta syster i barnaskaran på den tiden.
Jobbade som ekonom och höll ordning i grabbig affärsmiljö som hon fick mycket uppskattning för.
I mina ögon var hon mer en modern yrkeskvinna än en självuppoffrande bullmamma.
Hon har aldrig på något sätt lagt sig i eller försökt påverka vårt sätt att leva, bara varit behjälplig när så behövts.
Alla säger att Thoris var så snäll, snäll är ett ord som jag inte tycker om att använda gällande henne för det förminskar. Jag vill istället säga att hon var en förnöjd, anspråkslös och oerhört vänlig människa med stor integritet .
Hon är den enda människa jag kan komma på som aldrig kom med skvaller eller gottade sig i andra människors elände, skadeglädje var ett ord hon inte kände till.
Av mitt livs kvinnor är hon den som kommer som nummer två i tid av att "känna", efter Ulla-Karin, har känt henne längre än min egen mor-.
Nu går vi olika vägar på fler sätt, hon verkade så nöjd och trygg i sin barnatro, en tro jag respekterar men inte kan dela utan får själv bära min avund och ångest inför den eviga ovissheten.
