lilla sorg, enskilt och i grupp...
I går nåddes vi av budet att en känd basket spelare Kobe Bryant omkommit i en helikopterolycka.
Många kändisar i idrottsvärlden var chokade och kände djup sorg, den ena värre än den andre.
Filip Hammar lär ha varit så nära Kobe så han minns hans svett på sina byxor fick vi veta med tårar i ögonen.
Nu är inte jag någon basket eller korgbolls fan, men även om Messi skulle omkomma i en tragisk olycka så inte kan jag väl känna personlig sorg?
Jag känner eller har aldrig träffat mannen i fråga.
En annan sorg i går var minnesdagen av förintelsen. Där kan jag inte heller påstå att sorgen är personlig utan det är händelsen som sådan som berör och måste hållas i minnet.
De sorger som är ens "egna" är väl de som rör ens närmaste eller? och de naturliga om vi nu dör i ålder i turordning.
Genom otur kan olyckor och sjukdom ändra på allt.
De anhöriga klagade över sättet och tiden de fick besked. I detta fall tycker jag det handlar om att skjuta budbäraren.
Hur kan man få ett dödsbud inbäddat utan att det är en chock i samband med olyckor?
Jag vet nu det av egen erfarenhet.
Ett annat dödsbud var när min min mor avled vilket var väntat och de ringde från sjukhuset, sköterskan lade rösten mjukt och fin och sade att min "mor hade gått bort".
Min första syniska tanke var att: "hon kan inte gå nåstans för hon är snart död".
Den tidigare nämnda sorgen har inget med budbäraren att göra.
Ibland undrar jag hur vi svenskar skulle klara oss vid en verklig katastrof?
Tänker på där det bombas och folk skadas/dör dagligen utan krisgrupper och samhällsomsorg?
En avslutande tanke?
Har Donuald Trump någonsin läst en roman?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar