Det finns bara en bra sak med den bittra förlusten mot Portugal och att Sveriges herrar nu missar fotbolls-VM.
Det öppnar för att Erik Hamrén avgår.
Erik
Hamrén är en lirare med fräsigt knuten halsduk och ett Percy
Nilegårdskt managementsvammel. Han verkar inte ha någon riktig spelidé
och han byter backlinje lika lättvindigt som en Stockholmsmoderat säljer
ut en vårdcentral. I Hamréns landslag har det handlat om att satsa på
stjärnorna och ha en bra talelinje på presskonferenserna.
Det är möjligt att jag är politikskadad. Men ju mer jag tänker vår förbundskapten, desto mer uppenbart är det.
Erik
Hamrén är de nya Moderaterna. Han är fotbollens Per Schlingmann. Han
har satt yta framför innehåll och jaget framför laget. Det var kul i
början, men är inget att bygga på i längden.
Ju tröttare jag har blivit på Erik Hamrén, desto mer har jag tänkt på hans företrädare Lars Lagerbäck.
Jag saknar honom.
Lagerbäck byggde laget långsiktigt, satsade på en stark defensiv och behandlade alla lika.
Det var inte bara sympatiskt. Det var ohyggligt framgångsrikt.
Lars Lagerbäck ledde Sveriges landslag under nio år, de första fyra tillsammans med Tommy Söderberg.
Under
den tiden gick vi vidare till fem raka slutspel i EM och VM. Det är
egentligen inte riktigt klokt för ett land av Sveriges storlek.
Lagerbäcks förbannelse blev de stigande förväntningarnas missnöje, längtan efter förändring för förändringens egen skull.
Svenska
folket tyckte Lagerbäck var trött. De lurade sig själva att det skulle
räcka med att ge Zlatan mer speltid för att ta Sverige till VM-final.
När
Lagerbäck slutade skrev Aftonbladets Simon Bank en krönika där han
kallade Lagerbäck för ”en teknokratisk folkhemsfotbollsfarbror” och
jämförde honom med Tage Erlander.
Det ligger mycket i det.
Medan den svenska framgångsmodellen monteras ner här hemma, kopieras den i andra länder.
Lars
Lagerbäck slutade som förbundskapten i Sverige 2009. Året efter var han
Nigerias förbundskapten i VM-slutspelet. Sen flyttade han till Island
och var nära att lyckas med det omöjliga - en VM-biljett till Brasilien
för pyttelandet.
Journalisten
Jesper Högström skrev inför matchen mot Portugal en krönika i DN. Den
handlade om olust och längtan. "Allt jag vill är egentligen att vara med
i gemenskapen igen. Att det som hindrar mig från att älska Sverige ska
försvinna."
Lagerbäck kommer inte att komma tillbaka till Sverige, och det vore nog inte bra heller.
Men det är dags att ställa frågan: vilket slags landslag vill vi ha egentligen?
Ett PR-maskineri eller ett riktigt lagbygge?
Det är inte så stor skillnad på fotboll och politik, trots allt.