Slirar lite ibland när ......

 

 

eller har jag otur i tänkandet ?

 

 

Ingen hemlighet att jag har svårt för Hamrèn...han är lite väl svamlig i sitt prat för min smak.
Kan vara bättre att vara tyst istället för att stapla ord! (Lagerbäck).

Kan inte hjälpa att jag har småskrattat eller åtminstone roats av följande tankevurpa:

Tänk er att Pia Sundhag skulle stå  vrålsminkad, i festblåsa och högklackat utmed linjen.....

kort/kort på sommaren under dagtid, långt på kvällen, kanske en sån päls som (jag inte vet vad den heter) över axlarna vid kyla istället för Hamréns käcka halsduk!

Lyssnade på hela hans presskonferens på Aftonbladet idag...... det var en bragd av mig!

Mot Uppsala för umgänge med barn och sen vidare till Fågelsta. 

Avslutar med att klippa in en artikel av Karin Petterson 

(lättare för läsaren att skumma än att länka, ids sällan läsa länkar själv)

Karin
Pettersson

Avgå Hamrén – Sverige behöver en lagbyggare

Det finns bara en bra sak med den bittra förlusten mot Portugal och att Sveriges herrar nu missar fotbolls-VM.

Det öppnar för att Erik Hamrén avgår.

Erik Hamrén är en lirare med fräsigt knuten halsduk och ett Percy Nilegårdskt managementsvammel. Han verkar inte ha någon riktig spelidé och han byter backlinje lika lättvindigt som en Stockholmsmoderat säljer ut en vårdcentral. I Hamréns landslag har det handlat om att satsa på stjärnorna och ha en bra talelinje på presskonferenserna.

Det är möjligt att jag är politikskadad. Men ju mer jag tänker vår förbundskapten, desto mer uppenbart är det.

Erik Hamrén är de nya Moderaterna. Han är fotbollens Per Schlingmann. Han har satt yta framför innehåll och jaget framför laget. Det var kul i början, men är inget att bygga på i längden.

Ju tröttare jag har blivit på Erik Hamrén, desto mer har jag tänkt på hans företrädare Lars Lagerbäck.

Jag saknar honom.

Lagerbäck byggde laget långsiktigt, satsade på en stark defensiv och behandlade alla lika.

Det var inte bara sympatiskt. Det var ohyggligt framgångsrikt.

Lars Lagerbäck ledde Sveriges landslag under nio år, de första fyra tillsammans med Tommy Söderberg.

Under den tiden gick vi vidare till fem raka slutspel i EM och VM. Det är egentligen inte riktigt klokt för ett land av Sveriges storlek.

Lagerbäcks förbannelse blev de stigande förväntningarnas missnöje, längtan efter förändring för förändringens egen skull.

Svenska folket tyckte Lagerbäck var trött. De lurade sig själva att det skulle räcka med att ge Zlatan mer speltid för att ta Sverige till VM-final.

När Lagerbäck slutade skrev Aftonbladets Simon Bank en krönika där han kallade Lagerbäck för ”en teknokratisk folkhemsfotbollsfarbror” och jämförde honom med Tage Erlander.

Det ligger mycket i det.

Medan den svenska framgångsmodellen monteras ner här hemma, kopieras den i andra länder.

Lars Lagerbäck slutade som förbundskapten i Sverige 2009. Året efter var han Nigerias förbundskapten i VM-slutspelet. Sen flyttade han till Island och var nära att lyckas med det omöjliga - en VM-biljett till Brasilien för pyttelandet.

Journalisten Jesper Högström skrev inför matchen mot Portugal en krönika i DN. Den handlade om olust och längtan. "Allt jag vill är egentligen att vara med i gemenskapen igen. Att det som hindrar mig från att älska Sverige ska försvinna."

Lagerbäck kommer inte att komma tillbaka till Sverige, och det vore nog inte bra heller.

Men det är dags att ställa frågan: vilket slags landslag vill vi ha egentligen?

Ett PR-maskineri eller ett riktigt lagbygge?

Det är inte så stor skillnad på fotboll och politik, trots allt.