Vår eviga...

FRED!



Till leda har vi hört att vi är ett fredsälskande folk.
Nu lägger vår krigsminister Hultqvist förslag om mera insatser i Mali på regeringensbord. Om skälet är att få en fransk orden tillsammans med den amerikanska vet jag inte.
 Äventyren i Aghfanistan och Libyen har ju gått bra.

Citat: "Nu har även Sverige fått en inbjudan att delta i den nya franskledda insatsen som skall efterträda Barkhane och benämns Task Force Takuba. (Dagens Nyheter 24/1) Regeringen har, enligt vad DN erfar, anmodat Försvarsmakten att studera och förbereda en insats. En sådan anmodan är det första formella steget inför ett politiskt beslut av regering och riksdag om en truppinsats utomlands. DN skriver att frågan uppenbarligen är känslig. Men att den är högaktuell visas av att försvarsminister Peter Hultqvist i måndags och tisdags besökte både Mali och grannlandet Tchad.Bara genom deltagandet i MINUSMA riskerar Sverige trots att det är en FN-operation att dras in i Frankrikes stormaktspel i regionen. Sverige bidrar redan till Malis civila uppbyggnad med stora summor, vilket borde räcka för vår del. Ett deltagande också i den franskledda nya styrkan som opererar utan FN-mandat skulle på ett dramatiskt sätt ytterligare öka riskerna och föra oss in i konflikter över hela Sahelområdet."

Men vad är nytt? 

Sven Hedin kallades av Strindberg för "Tsarens Kurir" och han bekäpade rysskräcken när han låg för döden våren 1912.
Citat från (SvD och DN 26/1 1912)
(Jag har gjort fet stil)

"I Sverige kom funderingar över Hedins rysslandsresa snart att överskuggas av polemiken kring Ett varningsord. I S:t Petersburg dröjde man med att reagera. Det kan tyda på att den politiska eliten blivit brydd. Hur skulle man tolka Hedins besök? Han hade umgåtts vänskapligt inte bara med tsaren utan också med flera andra ryska dignitärer, viktigast bland dem Sergej Sazonov (1860–1927) , utrikesminister sedan 1909 och en erkänt skicklig diplomat.

Med Sazonov hade Hedin, enligt egen utsago till tidningarna i Sverige, i detalj diskuterat Rysslands syn på den svenska närvaron i Iran. 1911 hade Sverige, på uppdrag av Storbritannien och Ryssland, sänt en mängd officerare för att utbilda iranska poliser och militärer. Detta ”Persiska Gendarmeri”leddes av generalmajor Harald Hjalmarson (1868–1919), far till senare högerledaren Jarl Hjalmarson. Hedin hade hört rykten om att Ryssland med ”oblida ögon” hade betraktat de svenska officerarnas närvaro.

Sazonov hade till Hedin förklarat att man tvärtom var ”mycket förtjust” i de svenska officerarnas verksamhet och att man var glad så länge de ville stanna där. ”Just nu behöver Persien ett ordentligt gendarmeri, som kan upprätthålla ordningen.” Han talade vidare ”i synnerligen berömmande ordalag” om de svenska officerarnas taktfullhet och duglighet och poängterade särskilt vilket värde man måste sätta på att de ej tog någon befattning med den inre politiken, utan höll sig fullt neutrala. (SvD och DN 26/1 1912).

Svenska officerare på utländskt polisiärt eller militärt utbildningsuppdrag i Mellanöstern låter bekant, och det är frestande att gräva djupare i denna historia. "