Ett liv som...

 

på räls.

Det kan ju vara lätt att spåra ur i dessa corona tider som tvingat oss växla spår i över ett år nu.

Tänk om den inre längtan efter att resor upphör, ungefär  som att sluta röka?

Gick miste om inbokade resor till Dublin och Marseille med rugby som förtecken, den till Marseille har jag fortfarande matchbiljetter kvar till.

 Finalen i European Rugby Challenge och Champions Cup, finalerna i två turneringar under en helg.

Om de kommer att bli av i vår är väl osäkert.

Däremot finns det väl ett litet hopp om en resa till Samarkand som jag bokade in höstas, den är tänkt att gå av stapeln i oktober.

Järnvägstemat beror på att jag tänkt om när det gäller den så kallade Ostlänken och nya förslag om höghastighetståg. 

Jag litar inte på de hjärnor som styr.

Behöver vi ha så bråttom och är det värt pengarna att bygga för  höghastighetståg som inte ansluter till de stationscentra där de resande bor? Man talar bara om resor mellan Stockholm-Göteborg/Malmö.

Vore det inte vettigare att bygga ut det befintliga nätet och räta vissa sträckor med fler spår? Inga förseningar eller väntan på andra tåg.

Det som ändrat min tankar är utvecklingen under pandemin då folk jobbat hemma och inte behöver resa för att mötas.

Stora dyra beslut faller inte väl ut alla gånger, tänker på Concord som inte slog så väl ut trots att det gick fort, detsamma gäller väl Lindö kanalen som i motsats till Göta Kanal inte duger som turiststråk.

Om man flyttat hamnen på 50-60 talet till Händelö hade varit lättare att bygga ut E22 öster om staden.

För övrigt är jag inte intresserad då jag inte är i livet när det är klart!