moraliskt eller etisk som publicerar dessa brev som jag fann bland min mors efterlämnade papper och dagböcker.
Är det inte i samband med Alla helgons dag man skall tänka på de som gått före?
Bakgrunden får bli min mors muntliga berättelse som hon berättat det för mig:
Hon var bara nio år när hon träffa på en av hennes äldre bröder som satt vid min morfars skrivbord i kontoret eller kammarn och grät samtidigt som han skrev brev.
Hon frågade; " Är du ledsen Johan"
" Ja, kom så får jag ge dej en kram Carin!"
Nu följer en avskrift av de tre breven.
Först till föräldrar, syskon sedan hans kärlek Lilly och sist till Lillys syster Anna.
Älskade föräldrar och syskon!
Nu har jag fått nog av livet, döm mig icke,
Hur svårt det än må kännas för eder att jag går i döden för egen hand, så försök i alla fall att glömma mig. Jag har gjort eder mycket sorg, förlåt mig därför om ni kan.
Jag har lidet mycket den sista tiden, jag vill inte lida mer, Döm ej den som har divit mig dit, hon och och icke heller någon annan av hennes släkt har gjort mig något ont, de har alla velat mitt bästa. Knyt vänskapsband med dem som jag har gjort.
Skicka de brev som jag skrivit, bryt dem icke.
Hälsa även min broder.
En sista hälsning från eder son
Johan.
Mamma förlåt mig allt, jag kan inte annat.
*************************************************************************************
Flästa Tisdagnatt
Älskade Lilly!
Hur djupt, hur tungt det än känns, så måste jag skriva några rader till dig min älskling. Det är i slutet av mitt liv när jag skriver men lugn och sansad är jag. Det är kärleken till dig som driver mig. Du Lilly var min första och sanna kärlek, och du blev den sista, jag ber dig om förlåtelse för allt ont jag har gjort dig, och kommer att göra. Du var solen i mitt liv en tid, men du blev den svarta natten. Jag har ej något mer att leva för sedan jag miste dig och kanske mitt liv även var gagnlöst. Jag kan ej skriva mer för jag känner mig sjuk både till kropp och själ. Sörj mig icke, det är jag ej värd. Mitt hopp är att du blir lycklig, och ej delar samma öde som jag. Jag kan ej få fred på denna jord, kanske att graven giver den frid jag längtar efter.
Lev väl. Jag älskar dig till slutet. En sista hälsning från den sorgsne men dock trogne
Johan
vänd
Hur svårt än nattens moln sig lägrar
omkring ett hjärta svart,
det finns ett rum som för min syn än hägrar
jag längtar det så varmt1
Än har ingen känt en hjärtesorg
så tung som den.
Farväl
En sista hälsning
Johan
*********'******************************************************************
Flästa 1919
Bästa Anna!
Även till dig skall jag skriva några rader, men icke i glädje, blott i sorg och vånda.
Jag vill tacka dig för allt det goda du har gjort mig, det såg nog ut som om jag icke uppskattat din välvilja mången gång och jag har varit lite konstig på sista tiden, men det är sorgen som gjort mig sådan. Men nu när jag sitter här i slutet av mina levnads timmar är hjärtat vekt, nu ser jag allt det rätta. Du har varit min vän, Anna, från början till slut. Vad, Anna har jag mer att leva för, sedan jag mistade den som jag älskade mer än mitt eget lif din syster Lilly, hon var min första och sanna kärlek. Jag sade åt dig att jag skulle resa, ja jag reser dit även du kommer efter. Förlåt mig allt det onda jag gjort dig. Du har lidit mycket för min skull men jag hoppas af hela mitt hjärta att du får det bra. Om hon försökte tala ett tröstande ord till mig skulle det hela gått lättare, men det är att lägga sten på bördan, men jag förlåter henne i djupet av mitt hjärta. Du tror nog att jag skrivit med ett omtöcknat förstånd, men så är ej fallet.
Till sist ber jag dig om förlåtelse för allt, hör min bön.
Vill du göra mig den tjänsten och se till att Lilly blir lyckliggjord, förskjut henne icke, jag ber. Hälsa även Hedda och Helmer från mig, och alla som vill ha en (min) hälsning.
En sista hälsning till dig och dina barn från den djupt olycklige
Johan
**************************************************************************
Enligt min mors upplevelse lär min mormor kommit inrusande i panisk förtvivlan från vedboden med nedblodat förkläde.
En sorg svår att bära.'
Min morfar var skogvaktare och jägare så tillgången på vapen i huset tillhörde vardagen, och även Johan hade egna, men nu använde han ett vapen som tillhörde en jaktkamrat till morfar som vars vapen av en slumpmässig händelse blivit kvar i huset. Mormor hade tidigare retat sig på att den bössan skulle vara kvar i huset och bett morfar se till att den försvann.
Hela den grejen gjorde att hon beskyllde honom för händelsen som fastnade nästan till en fix idé.
( Morfar var inte biologisk pappa till Johan och hans bror Karl.)