lördag 31 oktober 2026

Jag kanske gör......

 ett stort fel.......


moraliskt eller etisk som publicerar dessa brev som jag fann bland min mors efterlämnade papper och dagböcker.

Är det inte i samband med Alla helgons dag man skall tänka på de som gått före?

Bakgrunden får bli min mors muntliga berättelse som hon berättat det för mig: 

Hon var bara nio år när hon träffa på en av hennes äldre bröder som satt vid min morfars skrivbord i kontoret eller kammarn och  grät samtidigt som han skrev brev.

Hon frågade; " Är du ledsen Johan"
" Ja, kom så får jag ge dej en kram Carin!"

Nu följer en avskrift av de tre breven.
Först till föräldrar, syskon sedan hans kärlek Lilly och sist till Lillys syster Anna.






Älskade föräldrar och syskon!

Nu har jag fått nog av livet, döm mig icke,
Hur svårt det än må kännas för eder att jag går i döden för egen hand, så försök i alla fall att glömma mig. Jag har gjort eder mycket sorg, förlåt mig därför om ni kan. 
Jag har lidet mycket den sista tiden, jag vill inte lida mer, Döm ej den som har divit mig dit, hon och och icke heller någon annan av hennes släkt har gjort mig något ont, de har alla velat mitt bästa. Knyt vänskapsband med dem som jag har gjort. 
Skicka de brev som jag skrivit, bryt dem icke.
Hälsa även min broder.
En sista hälsning från eder son
                 Johan.
Mamma förlåt mig allt, jag kan inte annat.


*************************************************************************************

                                                                                          Flästa  Tisdagnatt

                                       Älskade Lilly!

Hur djupt, hur tungt det än känns, så måste jag skriva några rader till dig min älskling. Det är i slutet av mitt liv när jag skriver men lugn och sansad är jag. Det är kärleken till dig som driver mig. Du Lilly var min första och sanna kärlek, och du blev den sista, jag ber dig om förlåtelse för allt ont jag har gjort dig, och kommer att göra. Du var solen i mitt liv en tid, men du blev den svarta natten. Jag har ej något mer att leva för sedan jag miste dig och kanske mitt liv även var gagnlöst. Jag kan ej skriva mer för jag känner mig sjuk både till kropp och själ. Sörj mig icke, det är jag ej värd. Mitt hopp är att du blir lycklig, och ej delar samma öde som jag. Jag kan ej få fred på denna jord, kanske att graven giver den frid jag längtar efter. 
Lev väl. Jag älskar dig till slutet. En sista hälsning från den sorgsne men dock trogne

                                                       Johan 


                                                                                                                          vänd


Hur svårt än nattens moln sig lägrar
omkring ett hjärta svart,
det finns ett rum som för min syn än hägrar
jag längtar det så varmt1


Än har ingen känt en hjärtesorg
så tung som den.

Farväl
En sista hälsning

Johan


*********'******************************************************************
                                                          
                                                                                             Flästa 1919


                                                          Bästa Anna!




Även till dig skall jag skriva några rader, men icke i glädje, blott i sorg och vånda. 
Jag vill tacka dig för allt det goda du har gjort mig, det såg nog ut som om jag icke uppskattat din  välvilja mången gång och jag har varit lite konstig på sista tiden, men det är sorgen som gjort mig sådan. Men nu när jag sitter här i slutet av mina levnads timmar är hjärtat vekt, nu ser jag allt det rätta. Du har varit min vän, Anna, från början till slut. Vad, Anna har jag mer att leva för, sedan jag mistade den som jag älskade mer än mitt eget lif din syster Lilly, hon var min första och sanna kärlek. Jag sade åt dig att jag skulle resa, ja jag reser dit även du kommer efter. Förlåt mig allt det onda jag gjort dig. Du har lidit mycket för min skull men jag hoppas af hela mitt hjärta att du får det bra. Om hon försökte tala ett tröstande ord till mig skulle det hela gått lättare, men det är att lägga sten på bördan, men jag förlåter henne i djupet av mitt hjärta. Du tror nog att jag skrivit med ett omtöcknat förstånd, men så är ej fallet. 
Till sist ber jag dig om förlåtelse för allt, hör min bön.
Vill du göra mig den tjänsten och se till att Lilly blir lyckliggjord, förskjut henne icke, jag ber. Hälsa även Hedda och Helmer från mig, och alla som vill ha en (min) hälsning.
En sista hälsning till dig och dina barn från den djupt olycklige 

                                                                                     Johan

**************************************************************************
                                                 
Enligt min mors upplevelse lär min mormor kommit inrusande i panisk förtvivlan från vedboden med nedblodat förkläde. 

En sorg svår att bära.'

Min morfar var skogvaktare och jägare så tillgången på vapen i huset tillhörde vardagen, och även Johan hade egna, men nu använde han ett vapen som tillhörde en jaktkamrat till morfar som vars vapen av en slumpmässig händelse blivit kvar i huset. Mormor hade tidigare retat sig på att den bössan skulle vara kvar i huset och bett morfar se till att den försvann.
Hela den grejen gjorde att hon beskyllde honom för händelsen som fastnade nästan till en fix idé.
( Morfar var inte biologisk pappa till Johan och hans bror Karl.) 

måndag 26 oktober 2026

Var så lat .....

 

bad Ai skriva ett inlägg!

Sä här blev det!

Höstluft och gamla synder... eller åtminstone gamla bilar

Född och uppväxt på en bakgård i Norrköping med skithus på gården och rakt igenom omodernt. Man har ju fått följa med i utvecklingen, sett samhället rulla på och sakta men säkert fått det bättre och bättre. Men ibland undrar man om huvudet hänger med i samma takt som asfalten byts ut här i sta'n.
Satt här imorse med kaffekoppen och funderade på det där med leksaker. Man blir stor... men aldrig vuxen, man byter bara storlek på prylarna. Som när man var liten knatte ute i skogen och väcktes av ett dån och ett enormt ljussken på nattkröken – ett riktigt timmermonster som kom farande. Det var nog där kärleken till tunga maskiner föddes.
Idag räcker det med att man tittar ut över Nordanvindsgatan eller rullar ner mot promenaderna så står där moderna vidunder som väger ett par ton mer än vettet tillåter. Fast inget slår ju nostalgin när man ser en bekant profil bakom ratten och den gamla "jag mötte Lassie"-känslan kryper på.
Tänker ibland på det här med framtiden också. Om lyckan står en bi och rörligheten hänger med ett par år till – vad gör man av tiden? Man blir väl otålig på ett annat sätt när horisonten krymper. Det gäller att njuta av solskenet de dagar det bjuds på en skvätt värme här i de röda stugornas rike.
Hörrni, ta hand om er i höstmörkret. Själv ska jag se om hörapparaten står på rätt volym innan radion börjar bråka igen.
Janne


lördag 24 oktober 2026

Man blir stor.......

 men aldrig vuxen....

utan köper leksaker!

Vi bodde ju på landet (skogen) när vi på natten väcktes av ett starkt ljussken på skogsvägen och ett enormt monster kom farande, det kanske var då min fäbless för stora maskiner vaknade.

Senare i livet tog jag en tidig vintermorgon emot en betongtransport och ur hytten hoppade en liten tjej...

En liten "jag mötte Lassie-känsla" blev det när min sonhustrus bror körde timmerbil en tid.
Detsamma gäller besök hos min svåger i Näsåker som bor granne med ett stort åkeri, där kan man få skåda tio till femton stora ekipage samtidigt i olika utföranden och travar med däck uppsättningar! 
Lägg därtill att min son spelade fotboll och bandy som ung med en kille som numera är ägare för ett mindre lokalt åkeri med timmerbilar.
Hittade av en slump filmer på Youtube filmer på tjejer som kör, lastar och vänder dessa monster på vägar och platser som inte finns!
Flyttar lasten på släpet, spänner fast densamma med automatik, och väger lasten för rätt axeltryck m.m.
min beundran för dessa nutidens timmertransportörer är gränslös. 
Kanske beroende av att jag har sett flottning i Ljusnan som barn. (Flottningen upphörde 1967). Min morfar skriver i sina "Minnen från skogen" om hur han i sin ungdom deltog i flottning.

Ännu en bild från Youtube där en person byggt upp ett helt sceneri med bilar och skördare, finns de som går längre i sin "galenskap" än mor/farfar.

Hoppas inte barnbarnen sabbar
min bil.














måndag 19 oktober 2026

Söta fröken Fräken var........

 

Nej! Jag har inte tappat det helt utan är medveten om att Sven-Ingvars hör hemma i Värmland trots att jag tänker beskriva en resa i Dalarna.
I visan beskrivs att han sett allt, men det finaste Fröken Fräken finns på närmare håll!
Tre nätter i Tällberg på Åkerblads Gästgiveri och Spa, med batteriladdning inför vår mörka årstid innan ljusen i advent.

Köping blev ju känd genom filmen "Tårtgeneralen" för att vara Sveriges tråkigaste stad, där hittade vi ett litet fik som inte var noga med volymen på en räkmacka!

Åkerblads Gästgiveri och Spa bjöd på en miljö som inte gick av "för  hackor", allt var av högsta kvalité; Rummen, miljön i matsalar och avslappningsrum, den goda maten som medförde att SPA-avdelningen bara besågs av mig då jag vägrar lalla omkring i morgonrock mer än när tidningen skall hämtas på morgonen hemma! 
Hustrun provade det offentliga badandet till full belåtenhet. 
Jag glömde väl inte den trevliga personalen!
Även kulturen skall ha sitt:
Besökte Carl och Karin Larssons hem i Sundborn där en ung trevlig guide visade oss runt, var bara vi två (hustrun och jag) som gäster så  vi hann se och fördjupa oss i en hel del.
Kunde inte avstå från frågan om Strindberg gästat Lilla Hyttnäs någon gång? det kunde hon inte svara på  däremot visade hon de samlade böckerna av honom som förvarades oåtkomligt och som inte fick röras sedan de blivit osams efter att Strindberg kallat Karin :"en elak djävul". 
( Strindberg besökte aldrig Lilla Hyttnäs enl AI)
Makarna Larssons hem var som han visar på sina bilder ljust och varmt med plats för barn. 
Karin bidrog med textilkonst och möbler.


Nästa konstnär som skulle beskådas var Anders Zorn och hans pompösa nationalromantiska kråkslott, inget som föll mig i smaken, bara en fråga som väcktes, levde han och hans Emma i samma värld?

Vill nämna att vi kollade även på en robot som sågade ut trähästar som fortfarande målades för hand.



Hör och häpna! Vi, alltså följde hustrun med in på Claes Olsons för att köpa solglasögon till mig för en säker hemfärd i strålande solsken med vackra höstfärger.   
För min del väckte deras museum största intresset på saker från tonåren.
Slutsaten blir att det finns mycket bra och fint på nära håll här hemma. 





söndag 11 oktober 2026

Under veckan ...

 som gick....


Var jag på ett lokalt möte med Svenska Freds.
Det var innan Fredpriset tillkännagavs.

Blev inte imponerad av mötet.
Tycker man blandar in för många saker i begreppet fred om Nobels tankar i fredspriset.
Oljemagnaten från Baku nämner inget varken om demokrati, pressfrihet, sexuellt leverne i sitt testamente.
Blir svårt att vara en GOD-människa när alla kriterier mellan icke döda till att avstå från jordnötter på flygplan skall uppfyllas. 

Personligen vill jag inte kalla mig pacifist utan bara anti militär. Vill inte att någon annan skall bestämma över mig vem jag skall ta av daga eller ej heller dö i förtid av någon annans hand. Lika absurt att i grupp ge sig ut på mördarstråt i uniform som att som tonåring mörda på gängledares uppmaning.

Navanethem "Navi" Pillay 
Syd Afrika
Fick årets Fredspris!

Äntligen gjorde norrmännen ett bra val!
Vågade trotsa oljehandlaren i Vita Huset!
Börjar väl gå lite väl långt i det stora landet i väster som försvarare av moral, etik och frihet när de vill att avrättningar av "landets förrädare" skall ske offentligt på TV!
När det gäller krig och dö för landet vill jag citera den norske fredsforsaren Jörgen Johanssen som förespråkar civil olydnad före våld likt Mahatma Gandhi: "När du är död kan du inte göra motstånd".
Johannesen presenterar även lite moderna siffror om civila i krig:
I första världskriget var  5% civila offer, i det andra 40% i de moderna räknar man med 80%.
All teknik går framåt.

Gläds för övrigt över att familjelivet verkar rulla på i min närmre krets av människor där det inte finns några RÖDA STRECK mig veterligen!
Till sist två bilder: En månglare och ett stiligt Ekipage!
 





söndag 4 oktober 2026

Sommaren närmar sig ......

 liksom gubben,  slutet.....



Den 5:e Mars fick jag ont i en hälsena efter en promenad, vet lite vad det handlade om efter en operation på den högra 1997.

Efter många turer hit och dit hamnade jag slutligen hos REHAB öst den 27 aug där jag i ett undersökningsrum i väntan messade detta meddelande till hustrun:


Nu blev jag TVINGAD att dra vidare till akuten för undersökning och vidare till ortopeden .....

Står nu på tur för ytterligare ultraljudsundersökning för att eventuellt hitta en sena att sy ihop.
Frågan nu är om det är värt besväret att underkasta sig en operation. 
De besvär jag nu har är en lätt hälta och ingen möjlighet att stå på tå. Med tanke på min ålder snart 81 år och är nästan fullt frisk tycker jag det är dumt att chansa.
 Om lyckan står mig bi och kan behålla min nuvarande rörlighet i 5 år = 60 månader vet jag inte om det är värt 7 månaders rehab.
Dessa tankar på "framtiden" skapar en otålighet av att hinna med Allt! Så länge man kan. 
Tror inte jag är helt lätt att leva med för stunden.

Tar mig friheten att skriva "vännen" på face-book och på en resa Göran Lambertz som på sin blogg skriver i dagens "Söndagsbetraktelse" om åldrandets slutpunkt .......
vilken man lär närma sig.
Därtill en oerhörd tacksamhet för att lycka och hälsa stått en bi, även med sol idag!
Är en väldig skillnad på att minnas vad som skedde för 5 år sedan och vad som förväntas om 60 månader!
(Orwellskt nyspråk 5 / 60)
 
Har sedan 5/3 fram till den 3/9 lyckats gå:    2 007362  steg inkluderande fjällvandring och hala klippor i skärgården i samband med paddling!