Ett sladdbarns....

tankar......

Även jag börja känna olust för det som händer omkring oss med skjutningar och sprängningar, barnrumpor som leker gangsters utan att förstå konsekvenserna.

I vår kommer ett av mina barnbarn att fylla tretton år.

När min far var i den åldern fick han besked av sin far att han ordnat plats åt honom som dräng med tillhörande husrum till hösten. 

Detta borde skett kring 1907 då han var född 1894. Det är  nu "sladdbarnet" kommer in i bilden .

När jag själv föddes 1945 var han 53 år vilket ansågs som en  hög ålder för "barnaskapande" på den tiden. Numera är det vanligt att fäder börjar om med "andra omgången" vid betydligt högre ålder. Hur som helst tycker jag att det från 1894 fram till idag är ett vitt spann som jag känner samhörighet med. 

Mest förvånande är att vi har gått från ett jordbruks samhälle med statare, genom industrisamhället, infört allmän och lika rösträtt, demokrati, raserat bostadsslummen i våra städer, klarat varvs och textilindustri nedläggningar, byggt upp en infrastruktur, betalat för en sjukvårdskoloss genom skatter m.m.

Allt detta, och mer därtill på 130 år!

Detta slutar med att tonåringar skjuter varandra och statsministern säger: "Vi har tappat kontrollen"!

Hur kunde det bli så?

Skall jag skäms som gått genom hela livet med hopp och framtidstro?

(Bilden har inget med min familj att göra:)