Likt Napoli skall jag

resa mig ur Pompejis aska.....



Två ensamma kvällar blir ett kvitto utan teckning.

Hon som man lever med och irriterar sig på och som somnar framför TV;n har varit borta, om det är hon eller irretationen jag saknar är frågan?
Oförskämt.

Ömkar mig själv och erkänner att livet inte är speciellt kul,ust nu, inser att tiden är en ovän och vill så mycket.
70 år snart, fy fan......
Fortfarande omogen som en fjortonåring, inte förstå ett skit av sig och själva livet, fortfarande fråga sig vem man är.
Ytligt vara nöjd men ändå detta djävla ifrågasättande om man har gjort sig förtjänt av all kärlek man får.
Mår för tillfället skit!

Ingen bekännelseblogg eller inga Strindbergs Inferno avslöjande........
Men om man älskat livet i självt och någon eller några är det så djävla trist att inse att det skall förloras...
När ens tankar inte länge är ens vän som vill en väl...