Att väga varje ord....

på guldvåg.



Ska försöka skriva det svåraste jag någonsin plitat ner, inte ett ord får bli fel eller en mening fladdra iväg så den missförstås.
Alla människor får sina prövningar mer eller mindre och att livets börda inte är rättvis får vi bära med oss.
Har väl varit med om en del i mitt liv, att döden inte går att rå på ligger nog djupt i våra gener, den har vi lärt oss att acceptera, men andra .....

...att stå vid sidan, inte kunna hjälpa...
... inte påverka inte göra någonting....
som förälder för de människor man älskar mest i världen, sina barn och barnbarn...

bara vara handfallen....

Låter min modiga sonhustru Emma förklara med sina egna ord:

" Ada. Vår älskade lilla Ada.
 Känslan av att något var fel visade sig vara rätt & vi vet nu att hon föddes med en väldigt ovanlig hjärnskada. Vad det innebär vet ingen än, det får tiden utvisa. Den där djävla tiden. Väntan. Det är vidrigt. Ingen vet om hon kommer att kunna stå, gå, prata osv. Vi får se. Det känns för djävla tungt. Helst vill jag bara försvinna. Bara öppna dörren & gå. Lämna allt. Sen ser jag de där två blonda huvudena som inte gjort något ont & bara förtjänar villkorslös kärlek. Två barn. Två diagnoser. Den är svår att ta in. Vi har mycket att smälta, mycket att ta ställning till & mycket att planera om.

Bryta ihop, komma igen, bryta ihop, komma igen.

Livet blev inte som vi tänkte oss men vi har två fina barn som vi kommer att kämpa oss blodiga för & som vi älskar in i oändligheten."

Har lagt till Emmas blogg på min blogglista.