El-kraft ......

 

då,  och beslutskraft nu...

År 1915 tryckte Kung Gustav V på en knapp på Stockholms slott och invigde symboliskt Porjus kraftverk i Stora Luleå älv. Det påbörjades 1909 genom beslut för Vattenfalls del av dåvarande generaldirektören F. Vilhelm Hansen 1909-1928 och för det politiska av en regering ledd av Högerns statsminister

Amiral Arvid Lindman. Anledningen till projektet var att världen behövde malm och stål som i sin tur behövde el.

Vattenrallarna fick först gå en dagsetapp och bära byggmaterial genom vildmark med lön per kilo innan väg och en järnväg var byggd.

Tanken var att efter färdigställandet av Porjus skulle man fortsätta med Harsprånget vilket också inleddes, men när det blev sämre tider efter kriget beslöt man att frysa det bygget.

1945 återupptogs projektet under ledning av Elanders sosseregering och Generaldirektör Valdemar Borgqvist 1936-1947.

För att senare invigas 1954 då Östgöten Åke Rusck var GD.

Under rekordåren ökade Vattenfall antalet anställda vattenrallare från 7000 till 14 000 då vattenkraft byggdes över hela landet.

1955 började man titta på atomkraft då naturvärdena av älvarna började diskuteras.

Det jag är ute efter är beslutsförmågan förr och nu. 

Fick återigen papper om den föreslagna ostlänken och om hur dragningen under stan kommer att påverka vår närbelägna fastighet. Hur många år har det provborrats, mäts och styrt utan att det ännu inte kommit till beslut?

Colosseum i Rom tog 12 år att bygga! 

                                                    Femöresbron saknas fortfarande.

Nedan återgår jag till elkraftens utbyggnad med en uppdelning av personer som var inblandade i dess uppbyggnad under första delen av 1900-talet  i den verkställande "makten" och den politiska "makten".

Statsministrar under tiden 1906-1954. 

Arvid Lindman  (H) 1906-1911, Karl Staaff (FL) 1911-1914, Hammarskjöld (opolitisk)1914-1917, Swartz (H) 1917, Edén  (L)1917-1920,  Branting (S) 1920,  de Geer dy, (obunden)1920-1921, von Sydow (obunden), Branting (S)-1923, Trygger (H) 1923-1924, Branting (S)-1925, Sandler  (S)-1926, Ekman (FS+LP) 1926-1928, Lindman (H) 1928-1930, Ekman (FS) 1930-1932, Hamrin (FS) 1932, PA Hanson (S) 1932-1936, Phersson-Bramstorp (BF) 1936, PA Hanson (S) 1936-1939 PA Hansson (S)+(BF)+(HD)+(FP) 1939-1945, PA Hansson (S) 1945-1946, T Erlander (S) 1946-1951, T Erlander (S)+(BF) 1951-1957.

Verkschefer 1906-1954. 

F. Vilhelm Hansen 1909-1928, Gösta Malm 1928-1938 Valdemar Borgqvist 1938-1947. Åke Rusck 1947-1958

Återigen  är jag ute efter att politiken med alla de olika regeringar som ledde landet de första 50 åren på 1900 talet tog långsiktigt ansvar för landets bästa och överlät ledningen till de som var insatta och tekniskt kunniga.

Av de fyra verkschefer jag nämt är bara den sista tillsatt utan teknisk kompetens men politiskt. 

Är trött på det politiska spel som energipolitiken blivit, och alla lögner om brist på grund av "marknadslek" och utspel.

Vi behöver mer el, helt klart men hur, när och var skall politikerna lyssna, och inte tro att de kan verkställa. Alla energiformer har för och nackdelar, riktningen och beskattning kan vara politisk. 

 Detta inlägg är tillägnat en av mina chefer Uffe vars mantra var:

"våga ta beslut" och "vem äger problemet".