Aldrig blir...

 

alla nöjda....

Rubriken blir början på första inlägget om TV-serien Gustav V som gått i helgen. Nu får den kritik för att den inte redovisar att han var nazist AB och i GP för att Haijby framställdes för trevlig.

Personligen tycker jag Hemslöjdsföreningen borde lämna in en protest för serien innehöll alldeles för lite brodyr. Jag skulle gärna sett lite Vadstena spetsar.

Har annars läst två böcker under helgen om Tyskland åren efter WW2 1945-1950.

Eftersom det är segraren som skriver historien så är det en tid som inte gett så mycket avtryck i litteraturen, Tyskland levde väl lite i skammen och fick skylla sig själva så deras lidande räknades inte.

Stig Dagermans repotagebok för Expressen (omläsning) ställde till rabalder i svenskt kulturliv då han beskrev nöden. Man var antingen för eller emot.

Gunter* Eichs dikt vid hemkomsten framför ett sönderbombat hus där han summerar sina ägodelar:

" Detta är min mössa,

detta är min rock,

här är mina rakgrejor

i sin linnepåse,

I persedelpåsen ligger

ett par yllestrumpor

och lite annat som jag

inte tänker avslöja för någon.

Detta är min anteckningsbok,

detta är min pressening,

detta är min handduk,

detta min sytråd.

*lär mig aldrig tyskt u med prickar.

Det var kanske den största folkförflyttningen som någonsin ägt rum. (apropå invandring)

1950 hade Västtysklands befolkning ökat med 10% sen 1945 och tagit emot 12 miljoner flyktingar från öst. Samtidigt som man saknade 1/4 av bostadsbeståndet.

1,6 miljoner barn hade förlorat en eller båda föräldrarna under kriget, att leva på tiggeri, stöld med cigarretter som valuta i svartabörshandeln var normalt.

Värst var det som vanligt under och efter krig för kvinnorna, säkraste sättet att undvika våldtäkt var att få en officer som "beskyddare".

Nya förhållanden inleddes och krigsskadade fångar hem till till fd. fruar de inte sett på flera år då de kanske gift sig i all hast innan de drog ut i kriget för hopp om mer permissioner. 

Mord kunde begås om en säck potatis.

Människan har en otrolig förmåga att överleva och klara sig i de mest utsatta situationer.

Sensmoral:

Vi eller jag rättare sagt borde nog aldrig klaga.