Jag minns och....

 

minns inte...

kanske fel..

Skriver dessa rader helt ur minnet utan att kolla fakta.

För kanske en sextio år sedan, i alla fall före lumpen inbillade jag mig att jag skulle bli intellektuell och läsa mycket, däribland de kända ryssarna. Tyvärr är det mesta glömt men med reservation för glömska har jag hela livet levt med några tankar i bakhuvudet.

Michail Sjolochov skrev "Stilla flyter Don" en tegelsten eller fyra band, ett nationellt epos om inbördeskrig och kosacker. En bok som senare skulle ge honom Nobelpris. 

Inför nästa bok efter det "fosterländska kriget" var förväntningarna stora och alla blev besvikna över att det blev en liten tunn novellsamling.

Vad jag minns är det i en novell som det handlar om en rysk soldat på väg hem efter att ha överlevt kriget och som sitter och väntar på en färja över en flod. Don?

Han berättar för en medresenär om fångenskap, krig och att ha mist sin familj och allt övrigt elände i krigets spår.

När han lämnade hembyn och stod med de andra unga hjältarna på stationen och tog avsked från sin fru ville hon krama och kyssas, han tyckte det var löjligt och gled undan som en riktig kar bör göra inför andra hårda män.

Den missade kramen har han ångrat hela sitt liv varje dag.

När gubben släcker lampan på kvällen tänker han krama om hustrun, kanske ligga "sked" en stund, men så tänker han det är så jobbigt att krypa tillbaks om man somnar till lite, kanske blir det svårt att somna om igen.

Tänk den dag det är för sent?