men verkligen mänskligt.
Jag har haft ett bra förhållande med min svärmor, en människa som vad jag minns aldrig sysslat med skvaller, lagt sig i eller sagt något illa om andra.
En otroligt stilig typ: "affärskvinna", med klassisk bildning och kultur i sin krafts dagar.
Nu sitter hon sen några år tillbaka på ett äldreboende med en dement hjärna.
I går var vi där och hälsade på, vi är igenkända så det är inte problemet utan hon glömmer under de förvirrade samtal vi för det som nyss sagts. Därtill hörselproblem.
Ett ämne som vi tvingades ta upp var hennes brors bortgång.
Jag visade henne tidningen med dödsannonsen .
Hon tummade och läste den gång på gång, det syntes i hennes ögon på något sätt vad det jobbade inne i hennes huvud. Efter en stund kom kommentaren:
- Ja, det var den första av oss!
Nu var ju det fel för sen tidigare har en yngre bor avlidit och hennes syster som hon stod väldigt nära ifjol!
-Det är begravning den 13:e skall jag gå då?
Sen lästes annonsen gång på gång.
Jag skriver detta som en liten tanke på förgänglighet och påminnelse om vår egen skröplighet.
Ska kanske passa på att lyssna på varandra så länge det går?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar