När tankarna far..

och kontrollen är noll....



Hörde genom Cissi att Joel skall löpa 60 meter i Norrköping i morgon, (Skall givetvis kolla) kom att tänka på hans far.

Ja, jag bekänner, började helt plötsligt storgråta....
känner en tomhet som är.......???

Får så mycket kärlek av barn och barnbarn, men ändå..?

Varför detta som känns som en ouppklarad affär oss emellan, var vi färdiga?

Nej!

Jag hade inte brytt mig tillräckligt, levt mitt liv, aldrig gett oss chansen att på tu man hand vara just "vi två".
Tyvärr kommer jag att känna denna försummelse till alla mina barn.

Hatar just tanken på att skiljas från dem man älskar med tanken: Vem var DU, hur tänkte DU.

Detta är inte bara mitt isolerade problem, tror det gäller alla.

Vem längtar inte till den stora förlåtelsen och ett varmt knä och: "Oh Jesus bred dina breda vingar över mig"
(är fortfarande ateist)

Borde kanske skämmas för att lägga ut detta, men vore livet bara att, gå upp på morgonen äta frukost kolla vädret och ta en selfis på min "outfitt" och vad jag ätit  samt "mina allra finaste, bästa vänner " etc. vet i fan om jag vill vara med längre!