motståndet.........
Att bryta tankar......
Gillar inte Widar Andersson, Göran Skytte eller Ulf Nilsson, skribenter jag älskar och hatar att läsa.En gubbslems trio från mörkblå tider.
Nu fick Ulf Nilsson till en text i dagens Expressen som var vettig!
Vill inte, men måste medge att jag instämmer i varje ord i nedanstående klipp:
De gamla och personalen har bara en enda sak att vänta på, nämligen döden
Hon tillbringade det mesta av sin sista tid på ett vårdhem, som jag inte tänker namnge. Det var bra, kanske så bra ett vårdhem kan bli. Ändå …ja, läs vidare, Du som vågar och orkar…
Vi kom dit mer eller mindre dagligen under rätt lång tid. Alltid samma bild. Utmed väggarna i dag/matrummet satt gamlingarna stelt rakryggade med döda ansikten. Somliga åt vid ett långbord, lika nollställda, på något sätt levande döda.
Bilden gjorde mig, snart 80, rejält illa. Ska jag också sitta så? Mer död än levande? Och stirra?
De flesta säger – ingenting. Bara glor. Många, säkert de flesta, går på mediciner som dövar, tar ner ångest – och tar ner alla andra funktioner också. Ett och annat ord utväxlas, men de flesta – många dementa - bara glor.
Jag och Aino går omkring i allt detta och observerar framför allt två saker:
För de första är detta, som vi kallar åldringsvård, minst lika mycket ett dödens väntrum. De gamla (och personalen) har bara en enda sak att vänta på, nämligen döden, att livet går ner i svart. Och är slut.
För det andra drabbas vi av insikten att Sverige är ett obarmhärtigt land vad det gäller äldre. Det är säkert många andra länder också, men nu är det här vi är och på hemmet där svärmor satt sin sista tid gjorde vi en fruktansvärd upptäckt.
Bara få av de gamla fick besök. Vi kom ofta och konstaterade snart att runt de flesta var det tomt. Inga barn och barnbarn, inga andra släktingar, ingen.
Gamlingarna var inlämnade för slutförvaring, utrangerade, redo för graven. Någonstans utanför vårdhemmet hade de flesta naturligtvis yngre, friska släktingar, men varför – så resonerade dessa väl – spilla tid på gubbar och kärringar som bara har en grej kvar, nämligen att dö och bli begravna.
När man inte längre jobbar och tjänar pengar, då bör man sluta att finnas. Life is for the living, det är regeln.
Jag bör tillägga att personalen på dessa förvaringsplatser ofta består av tjejer födda i något annat land. De är inte sämre än andra, men man får kulturkrockar och språksvårigheter som är svåra att hantera för gamlingar…
På begravningen, när den kommer, sägs det säkert en massa vackra ord, men såvitt jag vet hör man inte särskilt bra när man är död. Så…
Det är skönt att bli gammal, att vara ung var för jävligt, fastslog (såvitt jag minns) Hjalmar Söderberg. Själv skulle jag snarare säga att vara ung var stökigt, men underbart, att bli gammal är för jävligt. Efter uppnådd pensionsålder stöts de flesta ut, mister sitt värde, knuffas åt sidan och bör – om de har någon anständighet i kroppen – ”ge plats åt de yngre”. Vi är nämligen stålblankt rationella i vårt vackra land och gamlingar är en slaggprodukt som vi gott kan klara oss utan. (Nåja, man kan kanske få sitta barnvakt någon gång, när behovet är akut.)
Har jag något recept för hur man skulle kunna göra saker och ting bättre. Dessvärre inte. Det är kanske helt enkelt så att det där att bli gammal (och överflödig) aldrig kan bli annat än avskyvärt
Ville inte länka .
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar