Vilken tur...

Vi har...







Började dagen med ett dopp i polen, och lite sol inför den planlagda cykelturen bland fiskare och bönder. Strax innan kom regnet och tanken på att ställa in dök upp, varför skall vi tvinga ut en stackars guide i regnet när det bara är vi två som skall ut och cykla.
(Lite Svenssonskt)
Vi gav oss i alla fall iväg och fann oss snart i lyxen av att ha en egen guide och ingen nederbörd, allt var toppen och han berättade allt vad en guide bör och det är lättare att ställa frågor om allt.
Alla säger tex. Saigon ingen använder ordet Ho Chi Minh City.
Hur som haver åter till guiden, vid en "fikarast" fick vi ta del av hans story.
Hans pappa dog när han var fyra år och hans mamma satte honom "kloster" för att bli munk och adopterad av sin farfar. Lämnade munklivet när han var tjugo till en oerhörd skam för familjen och tvungen att bosätta sig långt hemifrån när han börja plugga för den skam han utsatte dem för.
Berättade om svårigheterna att bli "vanlig". Han fick "baptist" sig själv, visste inte vad ironi var, trodde på allt som människorna sa.
Nu var han skild med två barn och lite över 40 år. Han lärde oss mycket om sättet att leva med både ny och gammal kultur och hur folket tänker.
Deras begravnings seder och traditioner kan inga politiska system eller krig ändra på i första taget .
Tack.
Nu cyklar vi nog en egen tur till havet på em.
Hustrun litar inte på att jag kan köra scooter trots att jag ägt en Vespa:
"Idiot det är 50 år sedan"!
De har inte cykelhjälm.